Hur kommer det sig att när livet suger så suger det verkligen??? Jag har under sommaren slutat röka och det gick lätt och smärtfritt. Men så kommer ett helvete, med ångest och gråt. Det enda som hjälper att att röka. Den enda trösten jag har, jag känner inget nikotin sug, än ska jag väl tillägga. Men jag får kramp i magen och får lätt panik. Japp mundo ångest.
Jag står vid en korsning och vet inte vilken väg jag ska ta. Ska jag gå rakt fram, vägen som är bäst för mig?? Ska jag svänga höger och se vad som finns kvar och ändå ha ena foten kvar?? Ska jag svänga vänster där jag vet att det finns något bra som väntar?? Eller ska jag stanna kvar där jag är och sakta kvävas, men ge mitt liv som jag lever en chans till??
Vad gör man när man sakta men säkert håller på att gå sönder innuti?? Den enda trösen som finns är ett stort hinder som du just kommit över. Vad gör man när det inte finns någon tröst att finna? Ingen kan hjälpa och man känner sig svag för att man fallit tillbaka. Man fortsätter med den saken som alltid funnits där, den tryggheten som aldrig kan svika en. En vän som alltid finns där. Men den vännen är även fienden, ett hinder.
Japp jag har börjat om att röka, hoppas bara att jag kan sluta innan jag blir beroende igen. Jag känner igen behov av nikotin, bara ångest dämpande.
Love, peace and smokin...
